Mange och jag tog oss till Göteborg för att besöka öl och whiskymässan – “En Öl & Whiskymässa!” Att vi som rubriken antyder “gled in” är ingen överdrift. En stor del av besökarna kom aldrig in trots biljett! Enligt inlägg på Facebook fick nästan 2000 stackare köa ca två timmar (i regn) för att till slut nås av beskedet över att hallen var full. Gränsen för vad brandföreskrifterna tillåter hade uppnåtts. En liten miss av arrangörerna som räknade kallt med jämn spridning av besöken under dagen. Men “kingarna” (vi) gleeed som sagt in smärtfritt. Som hotellgäster försågs vi med egen ingång inomhus. Kötid: 45 sekunder. Denna information fick vi dock av en ren slump. Jag råkade överhöra personalen som upplyste om ingången för en annan gäst. Ännu en liten miss av arrangören alltså.
Väl inne i mässhallen införskaffades dryckesbiljetter/kuponger och dricksglas. Vi strosade först runt i hallen för att få oss en överblick av utbudet. Montrarna med vodka, gin och andra spritsorter passerade vi raskt förbi. Kul att se utställare med charkuterier, konfektyr, ostar m.m. Alltid trevligt att mumsa på gratisprover. Det fanns även en monter (Zip Technologies) med ett komplett bryggeri till salu. Riktigt snyggt utförande i krom, teak, rostfritt och glas. Köp och ställ i vardagsrummet.
Krönleins först
Goda charkuterier till tysk öl passar fint.
Första riktiga monterbesöket blev lokalpatriotiskt – Krönleins från Halmstad. Soft monter med barstolar och bord. Vi blev serverade två importöl och en egen produkt. Först Holba och König Ludwig Dunkel. Den förstämda ger jag inte mycket för. KLD var däremot ett riktigt trevligt öl. Den egna produkten HSL (Halmstad Summer Lager) smaksatt med päron och mynta, tycker jag inte är samma fullträff som föregångaren med fläder. Snälla, kan vi inte få tillbaka den?! Bästa ölen i kategorin “gräsklippar-öl” någonsin.
Vi fick även smaka på “the Dubliner”. En whiskylikör baserad på Tullamore Dew. Tänk hårda Werther’s Original i flytande form. Jäkligt gott att shota efter maten istället för att krafsa i godispåsen.
Oppigårds och Fullers
Oppigårds är en av mina toppfavoriter bland svenska öl – Fullers oavsett kategori. Vi avverkade Oppigårds Thurbo Double, Fullers London Black Cab stout och Fullers Honey Dew. Bra öl utan att överraska. Personligen börjar jag bli trött på att allt ska vara smaksatt med honung numera. Troligen ligger marknadsavdelningarna bakom detta, inte bryggmästarna.
Svenska Eldvatten
Öl i all ära, men nu är det dax för kvällens första virre. Det är trots allt whiskyn vi är här för. Buteljeraren “Svenska Eldvatten” fick nöjet att servera oss Clynelish 1996 och Glenn. Då vi inte orkade/glömde föra tasting notes kan jag inte redogöra för vad vi upplevde för smaker. Jag minns Clynelish som “bra” och Glenn som “tja…går väl ner”. Inte så djupgående analys, men det får duga… Glenn är för övrigt en blandning av två Islay-sorter (vilka jag inte minns, det får ni Googla) samt Glengoyne. En balanserad whisky utan något som sticker ut. På gott och ont.
Mange provsmakar Clynelish 1996. Personalen väntar spänt på domen.
Symposion House Of Taste
Här provade vi dyrgriparna Tormore Sherry Butt 1988 och Caol Ila 1983 the Coopers Choice. Tormoren smakade riktigt bra (Manges totalfavorit). Jag var något missnöjd med Caol Ilan. Saknade komplexiteten. Den var lite enkel. Det skall tilläggas att promillehalten började döva smaklökarna vid denna tidpunkt.
Manges favvo på mässan i Götlaborg. Tormore SHerry Butt 1988, 24 år.
Mat!
180 spänn? Bäst att den är god.
Utbudet av mat var lite klent. Något för arrangören att se över till nästa år. Var man inte sugen på paella fanns bara en räkmacka för 180 riksdaler som alternativ. Rena rånet även om den var ganska rejäl.
Box
Hasse på Box tog hand om oss och bjöd på utbudet av Box nydestillat. Jag förvånas över hur gott det är. I alla fall de orökiga sorterna. Smakade som den gamla GB-glassen Ananas Split. Box 17 månader gamla destillat känns redan som en färdig produkt. Riktigt lovande! Jag tycker detta visar att marknaden fokuserar överdrivet mycket på en whiskys ålder. En fem år gammal whisky ska inte behöva dras med en lägre status än en 12-åring.
De rökiga sorterna imponerade inte riktigt lika mycket (Mange höll inte med). Rökigheten var bara i vägen för de övriga smakerna. Där ska det bli spännande att se vad lagringen kan åstadkomma där. Skall tilläggas att under ett blindtest på whiskymässan i Halmstad (Wapnö) hamnade Box nydestillat på plats två. Tävlandes mot fyra “riktiga” whiskys alltså. Inte illa.
Fatägare Magnus med Hasse i bakgrunden.
Kilchoman Loch Gorm
Äntligen en riktigt god whisky! Jag tror att det var Clydesdale som bjöd på den. Kilchoman Loch Gorm, säljstart 2:e maj. 800 kronor. Smakade Juicy Fruit Spearmint, vanilj och lätt rök. Fem år.
Highland Park Loki
Har inget speciellt minne av denna. Mange gillade den i alla fall.
Auld and Rare
Denna monter bjöd på dagens bästa enligt mig! Bunnahabhain 1979, 33 år. Vi provade även Bowmore 1989, 22 år. Har dock inget smakminne av den. Värt att notera är att Auld and Rare levererar whiskyn i handblåsta (och signerade flaskor) flaskor. Kul med hantverk, men personligen föredrar jag att lägga pengarna enkom på innehållet.
Kvällens bästa enligt mig.
Svensk whiskyförmedling
Vid montern stod en trevlig herre vid smeknamnet (?) Tappen och serverade oss godsaker. Mortlach 17 år 1995, Laphroaig 14 år 1988, och troligtvis ännu en virre som inte blev dokumenterad. Jag har inga tydliga minnen av dessa förutom att “dom var goda”. Promillehalten började nämligen göra sig påmind och detta blev virrarna som fick avrunda kvällen.
Sammanfattning
Vi hade lätt kunnat spendera ytterligare en eller två dagar på mässan. Nästa år utökas faktiskt mässan med en dag. Jag önskar att Wapnö i Halmstad eller någon annan aktör arrangerar en större mässa i Halmstad. Kan Göteborg skrapa ihop 12 000 besökare (plus alla som inte förköpt biljett) borde Halmstad få ihop 3000. Eller?
Slutligen: så här såg det ut en timme före insläpp under lördagen:
